Arter och grupper som möts i Sverige
Vanlig fästing, Ixodes ricinus, dominerar i stora delar av Sverige. Tajgafästingen finns framför allt i vissa nordliga och kustnära områden. Flyttfågelfästingar kan påträffas enstaka men ett fynd betyder inte att arten är etablerad.
Titta på byggnaden, inte bara färgen
När fästingar ska identifieras kontrollerar du antal ben, ryggsköld, mundelar och livsstadium. Storleken ändras kraftigt efter ett blodmål. Larven har sex ben, nymf och vuxen åtta.
Förväxlingar att utesluta
Jämför fyndet med små spindlar, kvalster och skalbaggar som råkat fastna i päls. Fästingar väntar i vegetation där luftfuktigheten är tillräcklig och värddjur passerar.
Så får du ett användbart artunderlag
Ta bilder av fästingar från flera vinklar och lägg ett mått bredvid utan att skada djuret. Ta bort en fastsittande fästing nära huden med pincett eller fästingverktyg och rengör bettstället.
Kännetecken som kräver en närbild: fästingar
Larven har sex ben, nymf och vuxen åtta. Ryggsköld, mundelar och färgteckning hjälper, men en blodfylld hona ändrar storlek och form kraftigt. Fotografera även undersidan och rapportera ovanliga stora eller randbenta fynd till SVA. Använd dessa drag tillsammans.
Biologin förklarar utseendet: fästingar
Vanlig fästing utvecklas genom larv, nymf och vuxen och behöver ett blodmål mellan stadierna. Värdar kan vara små däggdjur, fåglar, hjortdjur, människor eller husdjur. Livscykeln tar ofta flera säsonger i svenskt klimat. Använd dessa drag tillsammans.
Den svenska jämförelsen: fästingar
Fästingar väntar i fuktbevarande vegetation, skogsbryn och högt gräs där värdar passerar. Den vanliga fästingen dominerar stora delar av landet, medan tajgafästingen har en mer nordlig och kustnära känd utbredning som följs genom svenska fyndrapporter. Använd dessa drag tillsammans.