Skogsödlan är mest spridd
Skogsödlan är liten, brun och ofta längsstrimmig. Den förekommer långt norrut och använder fuktigare miljöer än sandödlan. Färg och mönster varierar, så fotografi av kroppsform och fjäll behövs för säker bestämning.
Sandödlan hör till varma sandmiljöer
Sandödlan är kraftigare och har ofta tydliga ögonfläckar längs sidorna; hanen kan bli grön under parningstid. Arten är knuten till solöppna, sandiga miljöer och ska inte flyttas från en tomt som om den vore ett skadedjur.
Kopparödlan är benlös
Kopparödlan har slät, glänsande kropp och kan tappa svansen. Till skillnad från svenska ormar har den rörliga ögonlock och ödletypisk kroppsbyggnad. Försök inte testa kännetecken genom att fånga eller peta på djuret.
Främmande ödla kan vara ett husdjur
En starkt färgad eller stor tropisk ödla utomhus kan vara förrymd. Håll avstånd, fotografera och kontakta polis eller djurskyddsvägledning efter situation. Släpp aldrig ett terrariedjur i naturen.
Fältbilden som skiljer tre arter
Ta en översiktsbild av miljön och en zoomad sidobild där ben, kroppsform och teckning syns. Sandödlan är kraftigare och kan ha ögonfläckar, skogsödlan är smäckrare och kopparödlan saknar ben men kan blinka. Skriv inte sandödla enbart för att en hane är grön och inte orm enbart för att huvudet verkar litet; låt osäkra fynd granskas. Sveriges tre inhemska ödlor är skogsödla, sandödla och den benlösa kopparödlan. En fältbedömning ska ta hänsyn till kroppsform, ögonlock, teckning, solplats och omgivande mark, eftersom färg ensam varierar med kön, ålder och säsong. Alla inhemska kräldjur är fridlysta, så fångst, flytt och påverkan på ägg-, fortplantnings- eller vinterplatser får inte bli en rutinlösning på privat tomt. Den omedelbara säkerhetsgränsen är att stoppa klippare och grävmaskiner, hålla katter borta och ge djuret en fri reträtt, inte att gripa det i kroppen eller svansen. Vid misstänkt sandödla bör bilden även visa sidornas ögonfläckar och miljöns sand, häll eller vegetation. En uppgift om fynd i norra Sverige kan behöva extra granskning. Rapportören ska ändå inte flytta djuret till en bakgrund som ger bättre foto; den ursprungliga mikroplatsen är en del av beviset.