Kännetecken och förväxlingsrisk
Enkelfotingar och tusenfotingar har olika kroppsform och antal benpar per segment. Skilj grupperna åt innan deras föda eller betydelse bedöms.
Använd fyndplatsen som stöd
Många förekommer under stenar, växtrester och i fuktiga miljöer. Fynd i källare kan behöva jämföras med fukt och tillträde från utsidan.
När artbestämningen är osäker
Anta inte att de skadar huset bara för att de finns där. Hantera okända individer varsamt och undvik bred behandling utan identifiering.
Skilj enkelfotingar från dubbelfotingar
Enkelfotingar har ett benpar per benbärande kroppssegment och är rovdjur. Dubbelfotingar har två benpar på de flesta av sina dubbelsegment och lever främst av dött växtmaterial. Ordet tusenfoting används ibland om båda grupperna. En bild av kroppen från sidan är därför mer användbar än enbart vardagsnamnet.
Jämför flera kännetecken samtidigt
Börja med kroppens form och de kännetecken som går att se tydligt. Lägg sedan till fyndmiljö och beteende. Färg kan påverkas av ljus, fotografi och utvecklingsstadium och bör inte ensam avgöra arten. Håll en direkt observation av djuret åtskild från spår som hittats vid ett annat tillfälle. Annars kan två olika djur av misstag beskrivas som samma problem.
Gör ett användbart bildunderlag
Ta om möjligt en översiktsbild av fyndplatsen och en tydligare bild av djuret eller spåret. En storleksreferens är användbar när den kan placeras utan att djuret hanteras eller störs. Ange om fyndet var levande, dött eller en hudrest. För små eller svårbestämda arter kan en expert behöva mer än en mobilbild; en osäker bestämning ska fortsätta vara markerad som osäker.
Välj nästa guide efter vad du vet
När djurgruppen är bekräftad kan du gå vidare till miljö och beteende för att kartlägga orsaken. Om det redan finns en dokumenterad skada väljer du risk- eller åtgärdsguiden. Ett osäkert artnamn ska inte bli skäl att köpa ett visst medel eller stänga en öppning. Beskriv hellre de synliga kännetecknen i kontakten med en sakkunnig.