Grävlingens utseende
Grävlingen är låg, kraftig och grå med tydliga svarta längsband över ett vitt huvud. De starka framklorna syns ofta i spåren. Betrakta hela silhuetten och gångstilen, inte enbart färgen i nattkamerans bild. Infrarött ljus kan göra pälsen oväntat ljus, medan ett snett huvud gör banden svåra att se. Notera korta ben, den kompakta kroppen och om djuret rör sig nära marken. En bildserie kan ge säkrare underlag än ett enda fruset ögonblick.
Spår med fem tår
Fotavtryck kan visa fem tår och långa klomärken, särskilt framtill. Ett otydligt spår i lera ska jämföras med flera avtryck innan art anges. Avtryckets form förändras med underlaget. Lera kan flyta samman kring tårna och grus kan bara visa klospetsar. Lägg en linjal bredvid ett tydligt spår utan att pressa ned den i avtrycket. Spara också ett foto av spårföljden, så att bedömaren kan se vilka avtryck som hör till samma djur.
Mårdhund är kompakt men annorlunda
Mårdhunden har mörk ansiktsmask och yvig päls men saknar grävlingens längsgående huvudteckning. Be en artkunnig bedöma misstänkt mårdhund innan fyndet hanteras vidare. Försök inte fånga ett oidentifierat djur för att undersöka det närmare. Ett misstänkt fynd bör i stället beskrivas med tid, geografisk plats och originalbilder till en artkunnig för vidare bedömning. På en suddig bild kan också päls, skugga eller huvudets vinkel skapa en mask som inte motsvarar djurets verkliga teckning.
Räv och grävling kan dela område
Samma stig eller gryt kan användas av båda arterna. Kamera placerad lagligt och utan att störa kan ge bättre artunderlag än spillning ensam. Flera djurarter i samma område gör att spillning vid en öppning inte automatiskt tillhör djuret som senast sågs där. Placera inte kameran inne i öppningen och undvik att lysa ned i gången. Om utrustningen fångar personer eller grannens tomt behöver placeringen ändras; artbestämning kräver inte att andra människors rörelser registreras.
Artfynd är inte ett skadebevis
En grävling som syns vid ett hål visar att arten använder platsen, men inte att den grävt varje gång eller orsakat alla gropar i gräset. Jämför när den dokumenterade aktiviteten skedde med när skadan uppkom. En gammal öppning, ett nytt födosöksmärke och en sättning vid grunden är olika typer av belägg. När fynden skiljs åt kan en rådgivare bedöma vilka frågor som fortfarande behöver utredas, i stället för att välja en ingripande åtgärd enbart utifrån ett säkert artnamn.